Nu har jag inte skrivit på 2 dagar men jag har tröttnat på internet om jag ska vara ärlig. I måndags kom jag hem kl 9 efter ridning och allt som ska göras. Och då hade jag inte ätit ännu så gick och la mig efter den så kallade middagen. Igår var det samma sak så därför har jag inte skrivit. Men jag har även tröttnat på internet och jag vet inte varför. Man kan hitta personer att prata med på internet, som är ärliga men jag antar att jag vill ha det i det "verkliga" livet också och därför har jag tröttnat.

Idag började dagen bra. Mamma och pappa skulle inte komma hem förren vid 8 på kvällen och det skulle ju bli jätteskönt. Men vid 2 så gick jag ut och skulle rida och som vanligt gick Ettan iväg och ville inte komma in. Hämta kraftfoder men hon kom i alla fall inte. Alla andra fick havre men hon vände ryggen till och gick. När Ida hade gett upp och gått in i stallet så fortsatte jag att försöka men utan framgång. Jag blev så frustrerad och arg att jag satte mig i höspillet och grät. Men framför allt så tror jag att jag blev ledsen. Jag tror inte att de flesta förstår men Ettan är min bästa vän, någon jag kan lita på och som alltid finns där att prata med även fast hon inte kan svara. Men hon gick iväg. Hon vände ryggen till och gick. Och på senaste tiden så har jag känt att hästarna är de ända jag kan gå till men idag kunde jag inte ens göra det. Det gjorde ont. Jätteont. På hästryggen är jag så trygg som jag känner att jag någonsin kommer att bli och just idag tror jag att jag behövde den terapin men jag fick den inte. Jag kände någonting som jag inte känt på väldigt länge om inte aldrig, jag kände mig helt ensam. Det var ingen där. Många ser mig nog som en väldigt öppen människa men även om jag berättar saker så visar jag sällan de känslor som jag egentligen känner.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag vill få ut det ur mitt system. Jag vill inte ha det kvar längre. Det är inte för att få tröst på något sett eller att klasskompisar ska komma och fråga hur jag mår utan för att jag helt enkelt vill få ut och hoppas att det lämnar mig. Jag tror dock att det kanske kommer att ta ett tag att få ut det.

Jag kommer ihåg när jag gick i grundskolan. Allt var så enkelt, även om man inte tyckte det då. Jag skulle helst av allt bara vilja spola tillbaka till när jag gick på Örbyhus. När jag visste att jag hade stöd och någon att gå till om jag var ledsen. Just nu känner jag inte att jag har det..

Som jag skrev så vill jag inte att folk kommer fram till mig i skolan och börjar fråga frågor för det skulle bara bli väldigt jobbigt. jag vill bara få ur mig det här och sen aldrig mer nämna det... Tror det är många tonåringar som känner såhär, det är inte bara jag..